Måndag 10/8-09 Hanna har varit blek, hängig och trött i en veckas tid. Vi börjar misstänka att hon har börjat få en influensa eller liknande. Vi tycker också att det är märkligt att hon har så lätt att få blåmärken samt att de sitter kvar så länge. I hennes vänstra armhåla har hon fått små, små prickar som är släta och verkar sprida sig längs med kroppen. På kvällarna har hon haft feber uppemot 39 grader. Inatt blödde hon näsblod 6 gånger. Jag börjar bli orolig och ringer hälsocentralen för att få råd. Då får jag prata med en sköterska på hälsocentralen torget som ligger på sandvikens sjukhus. Där får Hanna en tid klockan 11.00. Jennifer får jag lämna hos min tvillingsyster under tiden. Lars jobbar på sandvik som it-konsult via logica. När en sköterska på laboratoriet tar ett stick i fingret på Hanna så är hennes blodvärde mycket lågt. De tar två prover och sedan får vi träffa en läkare direkt. Han heter Per Uddenfeldt. Han tittar på Hannas prickar och lyssnar på hjärtat. Sedan säger han att han är bekymrad över hennes låga blodvärde och att det bästa är att skicka henne direkt till barnkliniken i Gävle för en utredning.
Jag börjar förstå att det är akut. Jag får bära Hanna ut till bilen för hon orkar inte gå, hon har heller inte haft aptit på ett par dagar. Igår åt hon endast tre tuggor av stuvad spaghetti och en köttbulle. Sedan har hon bara druckit. Hon får dricka ett glas saft i sugrör innan vi lämnar sandvikens sjukhus. Hanna och jag åker vidare till Gävle lasarett, jag skickar sms till Lars att vi är på barnkliniken eftersom han inte svarar i telefon. Jag ringer även min mamma och min tvillingsyrra. På barnkliniken ställer de många frågor om den senaste tiden och tar blodprover på Hanna. Hon blir undersökt av en läkare och två sjuksköterskor.
När vi är i det första rummet, så dyker även Lars upp där. Han har skyndat sig in med bussen sen han fått meddelandet. Sedan får vi komma till ett annat rum med rosa väggar och en nallebjörnsbård. Hanna är lugn och snäll hela tiden och tar allt med ro. Hon har inte sagt ett pip fast de stuckit henne i fingertopparna flera gånger. Sedan vill de sätta kanyl på henne som de kallar för flygplan, hon får plåster med bedövningssalva på, som ska sitta en stund så att det inte ska kännas så mycket sedan. Då de försöker sätta dit kanylen i armvecken, så hittar de inte någon blodådra att sticka i, de försöker i bägge armarna olika sköterskor provar men får ge upp. Detta gör mycket ont och Hanna gråter och skriker, vi kramar henne och tröstar och pussar och försöker prata om något kul hon kan tänka på som att åka till leksaksaffären och välja vilket gosedjur hon vill. Att sätta kanylen lär göras med hjälp av röntgen
Via röntgen ska de finna en blodådra att sätta kanylen i (flygplanet). Vi åker till en annan avdelning Hanna ligger i sängen och vi drar den på hjulen och åker i hiss med den. Som tur är lyckas de sätta kanylen nästan på första försöket nu, hon har bedövningsplåster på fötterna. De lyckas på den första foten, men Hanna upplever att även denna gång gör mycket ont. Vi finns där och stöttar och tröstar. Sedan får hon åka i sängen upp igen på det rosa rummet på barnkliniken. Den kvinnliga läkaren kommer in och berättar vad det är dom misstänker. Hon säger att de misstänker blodcancer. Jag blir mycket chockad, och ledsen. Hanna är trött och sover lugnt och tryggt i sängen. Jag går in på toaletten och gråter allt känns overkligt det får inte vara sant tänker jag. Det känns som hela min värld vänts upp och ned. Vet inte vad jag ska ställa för frågor och hur jag ska orka vara ett stöd när jag känner mig så ledsen.
Sköterskan kommer in och de ska ge Hanna blodplättar igenom en slang som kopplats till kanylen. Hon berättar att de ringt efter en ambulans och att vi ska få åka till Uppsala sjukhus, där de ska ta flera prover. Hanna är fortfarande mycket blek och trött. Jag sitter fram i ambulansen och pappa Lars sitter bak med Hanna och en manlig sjuksköterska, under färden får Hanna blod på påse via slangen. När vi kommer till Uppsala får vi ett grönt rum. Hanna blir förflyttad från båren till en vit säng. Det luktar friskt i rummet som de vädrat. Hanna tycker det är en skön säng och har återfått färgen i ansiktet och läpparna. Hon ser mycket piggare ut efter blodpåfyllningen.
Hon säger, men vad är det här för ett pyjamasparty som vi har kommit på? Alla skrattar. Vi får in fika på rummet för vi har inte ätit nåt på hela dagen, de serverar smörgåsar och olika pålägg samt kaffe och the. Jag tar en kvällsdusch. De kommer in och kollar hennes blodvärden som ökat och hon får vätskedropp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar