5/9-09 Lördag.
Vi vaknar tidigt ca 6.30. Alla hjälps åt att fixa i ordning Hanna. Sjukvårdstaxin kommer och hämtar Lars och Hanna, de åker till Gävle för hennes antibiotika och prover. Jag gav henne morgonmedicinen i sonden hon har kortison spm heter prednosolon. Sedan gör jag i oedning Jennifer. Försöker plocka ihop i vardagsrummet där alla sovit tillsammans, bär undan sängkläder  och madrass samt viker ihop tältsängen. Vi vill sova nere för vi har bara badrum på nedervåningen och jag vill inte att Hanna ska riskera att ramla i trappan om hon vaknar och vill på toa. jag plockar ihop i köket och lägger i tvättmaskin.

 Lars ringer och berättar att de ska få åka hem igen ett par timmar. Jag åker in och hämtar dem i Gävle Jennifer följer med. Väl hemma fortsätter vi städa allihop, men det är svårt att hinna med. Det blir att halka efter med allt när tiden går åt till sjukhusbesök och att vårda Hanna. jag sorterar kläder som ligger i högar i matsalsrummet mycket ska skänkas till återviinning via Jaba. Jag är oerhört trött, sliten och less men vill hinna ikapp med sånt som är hemma. Lars och jag åker och handlar på ICA i Järbo, och som vanligt får jag och Hanna sitta kvar i bilen eftersom hon inte får vistas i affärer eller lokaler med mycket människor p.g.a. infektionsrisken. Hennes immunförsvar är ju så lågt. sedan åker vi hem och lagar en kycklingsallad, men ofta köper vi hämtmat eftersom vi har mindre tid över för att tillaga mat. Klockan 15.00 är det min tur att åka in till gävle med Hanna så hon får antibiotika som hon ska ha tre gånger om dan när hon har en infektion.

När jag kommer hem har Jennifer en kompis där som ska sova över hos oss över natten, vi käkar tacos allihop och försöker vara en vanlig familj så gott det nu går. Lars har tagit några starköl och försöker bli avspänd och ha kul. Det resulterar dock i ett gräl mellan oss, om bl.a. hur vi ska dela upp sysslorna hemma och hur mycket var och en har gjort. Det leder till att båda vill tävla om vem som haft det jobbigast denna vecka, fast vi båda två vet att bägge haft det jobbigt och att det är ingen idè att jämföra.

Vi har kommit till ett stadium när det gäller att acceptera att vårt liv och tillvaro har förändrats så drastiskt p.g.a. Hannas barnleukemi. Vi tvingas på något sätt inse att vi inte längre kan planera något för en längre tid, vi kan inte träffa människor lika ofta som vi skulle vilja, utan måste ständigt rätta oss efter Hannas tillstånd. Allt beror på hur hon för tillfället mår samt hur hennes ork och immunförsvar är.

Jag tänker att Lars nog inte accepterat detta än. Vi måste helt enkelt lära oss nya livsstrategier för att klara av vår nya tillvaro, samt lära oss att acceptera att vi inte längre kan leva efter det mönster vi gjorde innan detta hände oss. Vi måste unna varandra att ha kul vid olika tillfällen och få komma bort med vänner och träffa folk för att få andra vyer och inte bara grubbla över vår egen situation.

Men detta gräl skrämde mig faktiskt, jag blev helt iskall och tänkte för mig själv om vi tillhör de där procenten i statistiken som klarar att hålla ihop trots allt eller om vi tillhör den statistik som visar att flertalet av föräldrar till sjuka barn separerar under de första 6 månaderna. Hanna har önskat att få grilla korv över öppen eld utomhus på marken. Lars hjälper barnen att göra i ordning en klassiks med stenar runt om liggandes i en ring och eldar upp med vedträn. Jennifer hennes kompis och lillasyster Hanna grillar varsin korv på långa grillpinnar. De tycker det är väldigt  mysigt.

Jag sätter mig vid datorn en stund. Försöker titta på lite docksåpsgrejor. Hanna kommer upp efter en stund och vill sitta i mitt knä. Hon tittar på mig med en trött tårögd blick och frågar med försynt röst. - Kommer jag att kunna dö av den här sjukdomen mamma? Hennes fråga ekar i mitt huvud, mitt hjätra bultar i bröstet, jag tänker hjälp vad svarar jag nu, är inte beredd på frågan och vill inte att hon ska bli rädd men ändå få ett rimligt svar. Jag svarar henne att ja det finns barn som har dött av den här sjukdomen, för det är en allvarlig sjukdom, men det ska du inte göra. Vi ska göra allt vi kan för att du ska bli frisk, du ska inte vara orolig gumman. Jag kramar henne så mycket det går. Den varma barna-kroppen och luktar på hennes kortklippta fjuniga hår samtidigt som mina tåra rinner ned för mina kinder.  Lars kommer upp och undrar vad som står på, när han förstår håller han om oss också. På kvällen åker jag och Hanna till Gävle sjukhus och sover där. Lars säger att altt kommer att ordna sig.