Vart tar tiden vägen?

Jaa, mellan varven funderar jag varför min tid bara rinner iväg? Varför finns det inte så mycket ork till sånt jag brukade göra? Men efter ett tag förstår jag.....det är ett stort ansvar att ta hand om ett allvarligt sjukt barn.
Varje dag ska jag se till så att hon får i sig sina livsviktiga mediciner, som hon behöver för att kunna bli frisk. Ibland får hon i sig dom fort o lätt, men ibland tar det lång tid att övertala och pusha och förklara hur hon lättast ska kunna svälja dom. Tiden går åt till att kolla receptlistan, vilka mediciner hon ska ta på morgonen, mitt på dan och till kvällen. Mäta upp de flytande o dela vissa tabletter till halva. Viktigt också att se till så hon har nåt i magen utöver medicinerna. Sen tar det extra tid att ringa runt på olika ställen, som sjukanmälan till skolan, lärarna som ska få information om vad som sker. Rektor, enhetschefer, konsultsköterskor, kurator, läkare. Ringa och informera närmsta familjen, vännerna och närmsta släkt. Jaa ni kanske förstår att det tar tid. Därför tycker jag numera att det är en stor tillgång att skriva det mesta på datorn info bl.a i denna blogg men även vissa saker på facebook. Då når man ut till många...som kan förstå och få veta vad som händer och sker. Den som inte vill veta får välja bort att läsa. Men jag antar att de som verkligen bryr sig läser för att förstå.
Sen tänker jag igen vart tar tiden vägen? Ja, jag ska även hinna med att vara en mamma, en fru en vän. Ibland känner man sig värdelös att inte alls kunna räcka till....att inte förstå hur det ska gå till när man ibland inte orkar med sig själv och känner sig som ett vrak. Ja för så känner jag mig då och då som ett vrak.
Men när jag mår som sämst........känner jag en liten hand över min panna som stryker undan håret. och hör en liten röst men mamma då vad du är söt! Ska jag stoppa om dig en stund? Vill du ha nåt o dricka? Eller kan jag hämta nåt åt dig?
Hon fortsätter vet du hur mycket jag älskar dig? Lika mycket som miljoner gånger till månen och tillbaka igen!!!
Det är då min kraft kommer tillbaka, jag säger till Hanna o lägga sig intill vi pussas kramas och skojjar med varann. Ingen kan fnittra som vi ögonen lyser av bus.