2/11 lördag.

Hanna mår skapligt trots allt o är för det mesta vid gott mod, hon strävar framåt, lever i nuet och har humor.
Idag fick vi bli fri isoleringen. det betyder att hon får lämna rummet och gå ut på avdelningen. Vi tog en promenad runt. Hon mindes en del saker på avdelningen och andra hade hon glömt. Lilla föräldrarummet hade blivit upprustat sen vi var här sist. En del nya leksaker. Några personal känner vi igen sen förra gången men det har kommit många nya också.
Hanna kikar på barntv. hon har målat gipsfigurer, hon ritar gillar pyssel som vanligt. Jag har läst saga för henne. och sen somna hon till halvsex, för att hon sov för dåligt inatt.
Hon har ingen vidare matlust, men hon har näringsdropp och hon dricker bra.
Samtidigt förstår jag henne man blir inte så hungrig när man mestadels ligger till sängs. hon har klarat att svälja mediciner på tablett och vissa flytande, men motvilligt förstås. hon har fått rita ansikte på en mjukisdocka som har nål i armen hon ska få öva att sätta dit fjärilsnål på den också. Som bearbetning.

Jag grämer mig för att Lars och Jennifer åker hem imorgon. Samtidigt är jag glad för deras skull. men jag vill så gärna att vi ska få va tillsammans hela familjen. Det är så jobbigt att va på olika håll. Det skulle finnas nån sorts terapi för de vuxna också, man är ju ledsen, schockad och arg på cancern. Men man får vackert bita ihop o samla krafter för att orka stötta alla andra. Jag tycker lite synd om mig själv just nu. jag är ju den som vill utvecklas, grejja med nåt, men nu är det som att det inte finns nåt att sätta händerna i bortsett från att vara mamma och sköta om mitt barn. Egentid finns ej. Hennes behov kommer först i alla lägen. Och det vet jag att det måste få göra. Men det är tungt att personalen alltid vänder sig till barnet, pratar med barnet, förklarar för barnet vad som ska hända o.sv.
Jag är liksom osynlig.....eller blir tillsagd att en viss medicin ska ges, eller kom ihåg o skriva upp hur mycket vätska hon får i sig. Har hon bara bajsat en gång och bla.bla bla ibland blir jag så förbannat trött på allt. SORRY.
säger man nåt om sitt eget mående får man bara som svar att vända sig till kuratorn. Men på helgerna finns ingen kurator. och man lär också boka tid för att få chansen o prata. Ibland behöver man prata på en gång med någon. Ja då har jag gnällt klart ett tag också, men jag ville bara berätta att så här är det. Och jag kan också bli så avundsjuk på att personalen kommer hit o gör sitt jobb sen får de åka hem till sina egna familjer. Ha lite fredagsmys o.s.v men jag är fast här. Så ni andra var glada att ni kan umgås med vilka ni vill va med era nära o kära och kunna köpa gotta o ha fredagsmys, det är livet på en pinne det.