Tankar från mig.

Det har hänt mycket tråkigheter runt mig den senaste tiden/året. Saker som man aldrig tänkt händer en själv eller någon i ens närhet . Det sker plötsligt och man stannar upp och förstår att livet är mycket skörare än vad man någonsin anat.
Kärleken till sitt/sina barn är obeskrivligt stark! Man vill skydda dem ifrån allt! Jag är så tacksam över mina barn varje dag jag har med dem. De är vårt allt! Allting kretsar kring deras små upptåg och framsteg som egna individer. Jag älskar dom av hela mitt hjärta! Inga ord i världen kan beskriva hur mycket!
För att det inte finns något bättre eller som (i alla fall för mig) gör livet mer värt att leva. Men när man älskar någon så oändligt mycket och den är det sköraste och finaste man har i livet så är man så otroligt rädd att något ska gå sådär tokigt fel på alla sätt och vis. Kanske bara ni som har barn kan förstå innebörden. För jag ska säga det. Innan vi fick våra döttrar kunde jag aldrig ana att den kärlek jag känner för dem skulle bli så stark. Jag älskar min familj otroligt mycket!

Jag vill kunna prata med dem varje dag, krama dem varje dag och se dem växa upp.

Men hela tiden finns det farliga saker som lurar runt hörnet. Vad som än sker är jag här mitt I allt detta och hoppas att de förstår hur betydelsefulla dom är var och en på sitt sätt.

Imorgon får vi så veta hur den kommande behandlingen blir för Hanna, om det blir cytostatika lika som förra gången hon va sjuk eller om det blir benmärgstransplantation. Jag är väldigt orolig över det. Men det finns inget man kan göra bara invänta provsvaret o få veta hur det ska bli. Ikväll kommer jag dock hoppas på att det blir cytostatikabehandlingen o jag kommer be till gud med. Det blir en lång väntan tills imorgon. Hanna har för låga neutrofila I värdet så de kan hursomhelst inte sätta in någon behandling just nu. Så troligtvis får vi åka hem imorgon o komma tillbaks senare I veckan. Men imorgon får vi alla fall veta vilken av behandlingsformerna det blir.