gör ett inlägg också om benmärgstransplanation

Benmärgstransplantation:

Vid en benmärgstransplantation transplanteras de blodbildande stamceller som finns i benmärgen. Stamcellerna är nödvändiga för nybildningen av blodceller. I benmärgen finns stamceller för bildande av röda blodkroppar, vita blodkroppar samt blodplättar. Själva transplantationen genomförs som en blodtransfusion och innebär, till skillnad från många andra transplantationer, inte någon operation.
Från blodet förflyttar sig benmärgscellerna själva till benmärgen. Benmärgstransplantation utförs framför allt på grund av sjukdomar i de vita blodkropparna, vilka tillsammans utgör immunförsvaret, men kan också utföras på grund av andra blodsjukdomar. Benmärgstransplantation kan indelas i två typer: transplantation med egna benmärgsceller, så kallad autolog benmärgstransplantation eller transplantation med benmärgsceller från en donator, så kallad allogen benmärgstransplantation. Eftersom en autolog benmärgstransplantation inte innebär att främmande vävnad transplanteras, är en sådan transplantation inte alls lika medicinskt krävande som en allogen benmärgstransplantation.

För vissa blodsjukdomar, som exempelvis leukemi, kan både autolog benmärgstransplantation och allogen benmärgstransplantation utgöra behandlingsalternativ. Sjukdomar som innebär att benmärgen inte kan bilda normala blodceller fordrar emellertid att frisk benmärg tillförs från en donator. Sådana sjukdomstillstånd kräver en allogen transplantation för att behandlingen skall vara effektiv.
Den första lyckade benmärgstransplantation utfördes 1968 av Dr Bob Good i USA. I Sverige gjordes den första allogena benmärsgtransplantationen 1976 på Huddinge sjukhus medan behandling med autolog benmärgstransplantation startade under 1980-talet. Hittills har > 100 000 benmärgstransplantationer utförts i världen. Idag utförs ungefär lika många allogena som autologa benmärgstransplantation.

Allogen benmärgstransplantation

Allogen benmärgstransplantation kallas också för hematopoetisk stamcellstransplantation (HSCT) och innebär att celler som erhållits från en benmärgsdonator, används vid transplantationen. Vid en sådan transplantation, transplanteras bland annat de celler som utgör immunförsvaret. För att immunförsvaret skall få en normal funktion efter transplantationen, är det av mycket stor vikt att givaren och mottagarens vävnadstyper är identiska. Donatorn kan antingen utgöras av ett vävnadsidentiskt syskon eller av en vävnadsidentisk obesläktad givare. Chansen är ¼ att ett helsyskon är vävnadsidentiskt medan det är ytterst sällsynt att två obesläktade individer är vävnadsidentiska. För att kunna hitta passande donatorer har det därför upprättats register runt om i världen, bestående av frivilliga givare. I Sverige finns exempelvis,
Tobiasregistret (se nedan). Internationellt finns ett stort samarbete mellan benmärgstransplantationscentra och dessa register. Det är därför inte ovanligt att benmärg för transplantation hämtas utomlands.
Allogen benmärgstransplantation utförs främst som behandling av leukemier (blodcancer), vissa immunbristsjukdomar samt en del genetiska (ärftliga) sjukdomar. Allogen benmärgstransplantation prövas också i forskningsstudier som behandling av några andra cancerformer, såsom njurcancer och bröstcancer.
En allogen benmärgstransplantation är medicinskt mycket krävande och innebär risk för bland annat svåra infektioner samt graft-versus-host-sjukdom (GvH). Dessa komplikationer beror till stor del på att det transplanterade immunförsvaret, inte fungerar normalt. Vid GvH angriper benmärgstransplantatets vita blodkroppar mottagarens vävnader för att de uppfattas som främmande och skadliga. Framför allt drabbas hud, lever och tarm. GvH ger upphov till en inflammation i vävnaderna som, utan behandling, kan bli mycket allvarlig. GvH behandlas med immunhämmande mediciner. Risken för infektioner är störst under de första två veckorna, innan den nya benmärgen fått fäste hos den transplanterade patienten. Risken för infektioner senare i förloppet beror på att immunförsvaret i sig inte har normal funktion efter transplantationen men också på att immunhämmande läkemedel ges för att förhindra uppkomsten av GvH. Emellertid är risken för GvH och svåra infektioner i allmänhet övergående och som störst under de första månaderna efter transplantationen. För det mesta ges endast immunhämmande mediciner under en begränsad period.

Autolog benmärgstransplantation

Vid autolog benmärgstransplantation används patientens egna benmärgsceller. Vid en sådan transplantation finns också en hög risk för infektioner precis efter transplantationen. GvH uppstår emellertid inte efter en autolog transplantation, eftersom mottagarens vävnader inte uppfattas som främmande av transplantatet. Således behövs inte immunhämmande mediciner på samma sätt som efter en allogen benmärgstransplantation. Risken för infektioner senare i förloppet är därför betydligt lägre.
I kombination med cytostatika (cellgifter) i hög dos utförs autolog stamcellstransplantation främst som behandling av vissa leukemier men har även visat effekt vid behandling av bröstcancer, äggstockscancer samt vid multipel skleros (MS).

Tillvaratagande av benmärgsceller för transplantation

Vid allogen benmärgstransplantation, transplanteras celler från en levande donator. Donatorerna utgörs antingen av vävnadsidentiska syskon eller obesläktade givare (se ovan). Benmärgscellerna kan antingen sugas ut från benmärgen, vilket sker under narkos eller ryggmärgsbedövning, eller samlas in från blodet efter behandling med särskilda mediciner. Givaren har i allmänhet möjlighet att välja metod. Jämfört med donation av organ för transplantation, är proceduren enkel. Efter donationen bildas nya benmärgsceller hos donatorn, som därför kan donera benmärg flera gånger, om det skulle behövas. Obsläktade givare utgörs av frivilliga som anmält sitt intresse att donera till ett särskilt donationsregister och därefter genomgått en utredning med bland annat vävnadstypning. I Sverige finns Tobiasregistret (www.tobiasregistret.se) som idag har ca 40 000 personer registrerade som potentiella benmärgsdonatorer. För närvarande söker Tobiasregistret emellertid fler donatorer.
Autolog benmärgstransplantation görs alltid i kombination med cellgiftsbehandling. Cellgifterna påverkar benmärgen och benmärgscellerna tas därför tillvara innan cellgiftsbehandlingen påbörjas och lagras tills transplantationen skall ske. Tillvaratagandet av benmärgsceller sker på samma sätt som för benmärgsdonation vid allogen transplantation.